blåtimmen

Untitled

Jag har slarvat med mitt fotografi nu under vintern. Att plocka upp kameran har nästan blivit lite motigt, och sträckan mellan hemmet, jobbet och gymmet har blivit alldeles hala, där mina ögon inte längre kan se bilder. Kameran har åkt med i väskan men inte plockats fram.

Men plötsligt är det ljust lagom till att jag går hem från jobbet igen. Plötsligt ser jag att ljuset utanför kontoret är lite spännande igen. Plötsligt noterar jag hur jag har saknat blåtimmen, plötsligt minns jag hur snyggt det är med en liten underexponering som får färgerna att fastna som jag vill. Vi värmer upp lite försiktigt med en ruta från idag.

Annonser

Grynet

Inför en utlandsresa under 2013 köpte jag 15 rullar hemmarullad film, i tron om att det var HP5+, och åkte utomlands utan att ens testa grejerna. På plats på franska rivieran plåtade jag 8 rullar + en del digitalt också. Min vana trogen så begränsade jag kontrastomfånget i negativen, arbetade med nyinhandlat polfilter (det förra gick i backen på en festival) och till slut soppade jag all film i R09.

Vad jag sedan fick ut var slöjade negativ av låg kontrast, med rätt ordentligt gryn. Filmen var inte HP5+ (utan Delta 400), filmen verkar ha slöjats av flygresan + temperaturen, polfiltret verkar ha varit flottigt och framkallningen verkar ha varit onödigt kompenserande. Jag har bara försökt kopiera en av bilderna, men fick ge upp. Jag kände mig rätt ordentligt orutinerad när jag upptäckt hur det gick, och att jag inte ens testade mig fram innan jag gjorde allt.

Det är rätt spännande att man inte fullt kan förutspå hur ens bilder kommer bli, åtminstone tills det slår till åt fel håll…

Diskrullen

5 st TriX, 10 st RPX400, 3 st RPX100, 5 st HP5+, 2 st APX100, 1 st av T-MAX100, Delta400 & Fomapan 200.

Tidigare tyckte jag det var kul att framkalla film – lära sig mer om framkallare, anpassa kontrasten för att passa varje rulle, testa nya filmsorter…numera är att framkalla lite som att diska. Det är inte det bästa jag vet, men är nödvändigt och kan nästan vara lite meditativt ibland.

Men, när man samlat på sig 28 rullar svartvitt i olika format att framkalla…nä. Nu tycker jag faktiskt jag har rätt att klaga lite. Trots att det är självförvållat.

Gradskillnad

Idag har jag avklarat årets första mörkrumsbesök. Det känns som en bra början på året, och även om inga nyårslöften ska sväras och sedan glömmas bort så säger vi inget mer än att jag borde göra detta lite oftare.

Under besöket arbetade jag på min ansträngda relation till Slavich Unibrom-pappret. Hittills har jag bara försökt lith-kopiera på pappret, utan framgång. Idag ville jag lämna mörkrummet med en positiv känsla för elän…pappret, så jag använde förutsägbar pappersframkallare (Kodak Dektol).

Unibrom är ett traditionellt graderat fiberbaserat papper. Mitt har hårdhetsgrad 3, vilket är en ‘normal’ hårdhet för ‘normala’ negativ. Bildtonen är neutral till kall.

Graderat papper är en uppfriskande upplevelse, framförallt när man som jag normalt arbetar med papper där man kan justera kontrasten efter tycke och smak (variabelkontrastpapper). Om papprets gråskala inte räcker till för bilden så får man försiktigt bränna/skugga bilden tills det fungerar. Eller byta till ett annat papper med en annan hårdhetsgrad.

Att inte kunna arbeta med sina normala verktyg tvingar en som bekant att se lite annorlunda på vad man gör. Redan vid urvalet av negativ måste man ta hänsyn till vilket papper man ska använda, så att slutresultatet får precis rätt kontrast. Renläriga användare av Ansel Adams zonsystem tar hänsyn till detta redan när de kalibrerar sin film. Arbetar man med fiberbaserat papper tar det dessutom mer tid i allmänhet.

Nu är jag ingen renlärig zonsystemare, men ikväll har jag glatt mig över min förmåga att framställa goda negativ. Jag träffar inte alltid rätt, men ofta nog. Då kan man framställa kopior som nästan kopierar sig själva, även på papper man har en ansträngd relation till. Typ Slavich Unibrom.

Klonstämpeln

Nedan är ett citat av Martin Widlund, om hans stämningsfulla urbex-bilder i ett litet repotage Kamera&Bild:

– I redigeringen försöker jag få en realistisk look på bilden, därför använder jag mig aldrig av överdriven hdr. Och jag manipulerar aldrig bilden på så sätt att jag klistrar in saker som inte finns. 90 procent av bilderna är så som jag hittade miljöerna, men ibland har det hänt att jag tagit fram saker ur en skrubb om allt har varit undanplockat. Och det kan hända att jag i bildbearbetningen tar bort en nödutgångsskylt.

Alltså, denna inställning. Detta stigma mot bildbehandling, och missförståndet kring fotografins väsen. Det är som om klonstämpeln i sig vore en dödssynd, samtidigt som det är okej att doppa fingrarna i resten av syltburken.

Det här är lite vad jag hör när folk uttrycker snarlika saker:

Photoshop, usch nej! Jag photoshoppar aldrig in något i bild, men jag tycker det är okej att fysiskt manipulera min omgivning genom att lägga till eller ta bort objekt, jag väljer perspektiv och bildvinkel för att framhäva vad jag vill och jag beskär bort det som inte passar. Jag kan vända tonskalan upp och ner, skapa tekniskt omöjliga bilder och mörka ner bilden helt fritt. Jag får förändra bilden nästan hur mycket jag vill, så länge jag inte använder klonstämpeln.

Det har diskuterats förut (till döds), och det kommer nog aldrig diskuteras klart. Men ibland önskar jag att folk bara kunde släppa att fotografi är befriat från subjektivitet – för det är det inte. Kameran är lika subjektiv som pennan, penseln eller mejseln, och bör behandlas precis så.

Storleksproblematik

Som supernörd tycker jag att det är mer okej än annars att grubbla över till synes triviala problem. Mitt nuvarande är nästan lite skrattretande – pappersstorlekar. Och pappersbaser.

Lite bakgrund är på sin plats. Jag har börjat fundera på arkivbeständighet och tycker det verkar trevligt, samt att jag skulle tycka det var kul att ge bort lite kopior då och då. Så här långt är alla med.

Arkivbeständighet är intimt förknippat med så kallat fiberbaserat papper (papper-papper som en del kallar det), och ställs i kontrast med plastpapper. Plastpapper är relativt nytt och anpassat för att snabbt kunna framkallas, torkas och användas, medan papper-papper är dess motsats. I och med att den senare varianten varit med lika länge som fotografiet självt vet man att det kan hålla riktigt länge, men med plastpapper är man inte lika säker. Jag kopierar nästan uteslutande på plastpapper av praktiska skäl – tidsåtgången skiljer sig markant.

Men, pragmatisk som jag är så tänker jag fortsätta kopiera mest på plastpapper men även ha ett lager papper-papper för bilder jag gillar och som jag vill kunna ha kvar länge. Men i vilken storlek?!

Jag skulle kunna fortsätta kopiera rätt stort som nu, mest i 24×30 och 30x40cm. Men här kommer problemen – för redan här är bilderna nästan lite för stora för att kunna ges bort till någon inte lika intresserad av bild som mig – det är lite oartigt att anta att alla vill ha en ram på 40x50cm med en bild av dem själva i vardagsrummet bara för att jag gjort den. Då känns en mindre storlek mer okej, typ 18×24 (de mindre storlekarnas elefant) eller kanske 13×18. Men är det inte lite väl litet nu?

Dessutom vill jag egentligen ha ett miniformat för att snabbt kunna en kopia, hänga upp hemma och efter några veckor avgöra vilken bild som är bra nog att göra något av. Och plastpapper i storlek 20x25cm för att göra kontaktkartor på. Och i vilken storlek ska jag ha i mitt papper-papper i? Och vilket märke? Varm- eller kalltonspapper?

Jag är uppenbarligen duktig på att skapa problem för mig själv (i den här hobbyn). Jag tycker det är lite av charmen.

Gamla bilder, nya kameror

Untitled
Typisk hopplös CCD-bild.

Efter varje kamerabyte jag har gjort hittills har jag alltid förvånats över hur bra den nya kameran har varit rent tekniskt. Jag har förvisso gjort ett par ordentliga hopp – från CCD-sensor till CMOS-sensor, från APS-C till småbild, från analog småbild till analogt mellanformat…men för varje byte har jag bitvis nästan bara tänkt på hur mycket bättre ISO, hur mycket bättre dynamisk räckvidd, vilka fina negativ man kan skapa med den…

Jag stannar gärna i detta tekniska, och tar bilder jag själv känner blir rätt intetsägande. När jag väl tröttnat är det som att jag först då kan börja ta bilder igen. Eller inte alls – ibland känns det inte som att jag tog en enda bra bild med min förra kamera. Som att jag med den var tvingad till att ta tekniskt bra men allmänt tråkiga bilder. Trots att den var riktigt bra i dåligt ljus var den inte bra nog, trots bra funktioner i allmänhet var det ändå något som fattades…ja. Ni förstår.

Nu när jag i år inte publicerat lika mycket bilder som jag tidigare gjort har jag tittat en hel del på mina gamla bilder. Det är inte alls svårt att hitta bra bilder tagna med någon av mina tidigare kameror, inte ens min förra. Visst, en hel del oinspirerat hittar jag givetvis, men det ingår liksom i det här. Det tycks som att så länge jag har en kamera med ett normalobjektiv så går det bra, trots vissa svackor. Det känns mycket bra.

Det tekniska då? Jag har ansträngt mig att släppa det med min nuvarande kamera. Dels för att den är fantastisk, men även för att jag noterat att det inte spelar någon roll. Även om jag förstorar upp mina beskurna, lågupplösta och brusiga bilder till 30×40 blir det mer än tillräckligt bra. Jag har även noterat min nya vana av att lägga på brus på mina digitala bildfiler, för att det ibland bara känns rätt.

Mörkrumsrapport del 1

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.