Storleksproblematik

Som supernörd tycker jag att det är mer okej än annars att grubbla över till synes triviala problem. Mitt nuvarande är nästan lite skrattretande – pappersstorlekar. Och pappersbaser.

Lite bakgrund är på sin plats. Jag har börjat fundera på arkivbeständighet och tycker det verkar trevligt, samt att jag skulle tycka det var kul att ge bort lite kopior då och då. Så här långt är alla med.

Arkivbeständighet är intimt förknippat med så kallat fiberbaserat papper (papper-papper som en del kallar det), och ställs i kontrast med plastpapper. Plastpapper är relativt nytt och anpassat för att snabbt kunna framkallas, torkas och användas, medan papper-papper är dess motsats. I och med att den senare varianten varit med lika länge som fotografiet självt vet man att det kan hålla riktigt länge, men med plastpapper är man inte lika säker. Jag kopierar nästan uteslutande på plastpapper av praktiska skäl – tidsåtgången skiljer sig markant.

Men, pragmatisk som jag är så tänker jag fortsätta kopiera mest på plastpapper men även ha ett lager papper-papper för bilder jag gillar och som jag vill kunna ha kvar länge. Men i vilken storlek?!

Jag skulle kunna fortsätta kopiera rätt stort som nu, mest i 24×30 och 30x40cm. Men här kommer problemen – för redan här är bilderna nästan lite för stora för att kunna ges bort till någon inte lika intresserad av bild som mig – det är lite oartigt att anta att alla vill ha en ram på 40x50cm med en bild av dem själva i vardagsrummet bara för att jag gjort den. Då känns en mindre storlek mer okej, typ 18×24 (de mindre storlekarnas elefant) eller kanske 13×18. Men är det inte lite väl litet nu?

Dessutom vill jag egentligen ha ett miniformat för att snabbt kunna en kopia, hänga upp hemma och efter några veckor avgöra vilken bild som är bra nog att göra något av. Och plastpapper i storlek 20x25cm för att göra kontaktkartor på. Och i vilken storlek ska jag ha i mitt papper-papper i? Och vilket märke? Varm- eller kalltonspapper?

Jag är uppenbarligen duktig på att skapa problem för mig själv (i den här hobbyn). Jag tycker det är lite av charmen.

smartluren

Jag har svårt att tro att det bara är jag i min omgivning som börjar tröttna lite på att ha smartphone med sig hela tiden. Det är fantastiskt att sitta på hela världens samlade kunskap i fickan, men när det blir lite som i filmen ovan…ja. Nog med gnäll.

Samtidigt, när jag plockar fram kameran i sällskap av andra, så känner jag mig precis lika illa som folket i videon. Jag sätter bilden framför händelsen, och även om tanken är god (”ta en minnesbild av hur det faktiskt var…”) så har jag på sistone känt mig nästintill hänsynslös med kameran i hugget. Jag har alltså en inte helt okomplicerad relation till kameran som verktyg just nu.

Toy fatigue « Alec Soth’s Archived Blog

This is the same problem I have with digital photography. The potential is always remarkable. But the medium never settles. Each year there is a better camera to buy and new software to download. The user never has time to become comfortable with the tool. Consequently too much of the work is merely about the technology. The HDR and QTVR fads are good examples. Instead of focusing on the subject, users obsess over RAW conversion, Photoshop plug-ins, and on and on. For good work to develop the technology needs to become as stable and functional as a typewriter.

Alec Soth, han verkar både vara sympatisk och välformulerad. Dock inte helt säker på att jag håller med i allt ovan.

intresse

Nackdelen med ett starkt intresse för fotografi blir ganska tydligt såhär års (det kanske märks på mitt nästan maniska bloggande här just nu). Man vaknar, det är mörkt, man packar pliktskyldigt en kamera i väskan (trots mörker och fotoförbud på jobbet) och går till jobbet. Man går hem med kameran oanvänd i väskan och upptäcker att det är mörkt utomhus den här promenaden också.

Samtidigt är det ganska skönt att inte riktigt kunna just nu. Jag laddar batterierna, idéerna kommer, jag läser och lär mig saker jag inte har lust eller tid med annars. Jag står i mörkrummet och lär mig arbeta med bilder på ett annat, om än långsamt, sätt. Så jag ska trots allt inte klaga.

Xerox Working on Algorithm That Can Judge the Aesthetics of Photos

Ja, jag är ju ganska skeptisk till ovan egentligen. Men helt hopplöst är det faktiskt inte. Jag ska försöka förklara lite hur jag tänker.

I min kandidatuppsats bygger jag en modell av det svenska språket, en modell som automagiskt konstrueras genom att titta på hur ord används och samvarierar, på samma sätt människor lär sig vad ord betyder. Människor lär sig förstå nya ord genom att höra hur de används, i vilka sammanhang osv, inte genom att läsa ordböcker. Efter ett tag börjar modellen att förstå vad orden jag tränar den på betyder, där förstå i detta sammanhang är att den klurar ut att vissa ord används på ett liknande sätt (tänk bil, båt, tåg i meningen ”han åkte ORD hem”) och därför har en snarlik betydelse. Datorn förstår egentligen inte, men den kan i alla fall tillskrivas någon slags förståelse även om detta tillskrivande kräver att vi blundar för den exakta definitionen av att förstå något.

Nu blev det lite teoretiskt här. Men jag tror att samma principer (med lite god vilja) kan appliceras på denna XEROX-historia. Om vi inte diskuterar vad som gör en bild bra (eller exakt vad bra är) kan nog deras algoritm ändå komma en del implicita saker på spåret. Jag kan tänka mig att den kan klura ut att vissa färgkombinationer fungerar bättre än andra (golden hour-paletten exempelvis), eller att ansikten som placeras på ett visst sätt i bilden gör att många tycker om den osv. Men den kommer aldrig förstå vad som gör en bild bra, för det är en kvalitet som är högst subjektiv, varierar med tid, vad som avbildas, bildkunnande osv.

(via Xerox Working on Algorithm That Can Judge the Aesthetics of Photos.)

Ständiga bekymmer

Det är nästan löjligt med en del bekymmer man bär på. Bokstavligt talat alltså. Allvarligt talat likaså. Jag talar alltså om kameraväskor.

Även om det är en trivial detalj orsakar den mer problem och huvudbry än vad många vill erkänna – för det är något man vill ha precis perfekt men som sällan går att ordna. Den ska gärna vara snygg (men inte för snygg, den måste ju matcha fotovästen!), snabb att arbeta med (dock helst inte så snabb att även ficktjuvar kan arbeta snabbt med den), vara tillräckligt stor för att få med sina grejer (men inte för stor så att man antingen inte kan fylla den eller plockar med sig för mycket) och definitivt inte för dyr. Om den är skön att bära är det en bra bonus.

Det verkar vara en ekvation där man i bra fall kan välja två-tre av fyra önskemål. Tidigare har jag haft två kameraväskor, där den första var snabb, billig (fick den gratis), den var inte direkt ful men inte vacker dock alldeles för liten och man fick definitivt inte plats med något annat än kameran och något minneskort. Den andra är större, billig (fick också gratis), rymlig och skön att bära (utseendemässigt helt okej). Dock finner man kameran inne i ryggsäcken under alla andra saker man bär med sig, dvs, från det att man inser att man vill ha fram kameran behöver man tre assistenter och 17 minuter på sig innan man är klar.

Sista månaderna har jag lagt en del tid på att googla, fundera och läsa reviews för kameraväskor. Oroväckande mycket tid. Hade jag lagt såhär mycket tid på att lära mig klä mig, klippa mig och bete mig hade jag garanterat varit en herrans Don Juan vid det här laget (lyckligtvis är så inte fallet). Så när tillfälle i helgen gavs att faktiskt klämma, testa och utvärdera kameraväskor grundligt slog jag till fort som attans. Billigt, lite lagom stort och Dressmann-nivå på stilen, så att jag har något titta lite lagom ogillandes på när jag fortsätter min odyssé att hitta den ultimata, perfekta och fair trade-märkta kameraväskan. Eventuellt kan jag även packa lite lagom mycket utrustning i väskan och bära den med mig vid behov.

bonjour tristesse

Att på en ganska så kort tid gå från att ha saker att göra, saker att oroa sig över och saker ta tag i, till att plötsligt bara vara klar är en besynnerlig känsla. Jag har överlevt mina åtaganden, jag bor i en fin lägenhet med min Matilda, jag har lyckats landa ett bra sommarjobb och till och med min rygg börjar bli riktigt bra! Det finns just nu ingenting som fattas mig (okej, min cykel är i bedrövligt skick & min uppsats är inte klar), allt är faktiskt bara bra.

Jag är alltså bitvis så uttråkad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Är det så här resten av mitt liv kommer vara? Jag måste skaffa mig en hobby till.

”I begin by Not Photographing”

Nu har den här videon varit runt på hälften av alla tänkbart intressanta webbsidor redan, men jag tycker det var en spännande syn på det här med sanning och fotografi. Idén om att Jeff Wall kommer närmare sanningen genom att konstruera den ligger skönt långt ifrån alla Dogma-normer som annars förpestar fotografit.

om att ta slut men ändå inte

Här om dagen övervägde jag seriöst att gå hemifrån utan kamera. Det kanske inte låter särskilt drastiskt (snarare ganska sunt), men för någon som de sista 19 månaderna alltid haft kameran i väskan och tagit minst en bild om dagen var det något ganska så stort.

Att föra någon slags dagbok med kameran har varit fantastiskt kul, det har lärt mig så mycket och gett mig en betydligt bättre vana än tidigare – samtidigt som det bitvis har tagit hemskt mycket tid och ork. Totalt har det varit betydligt mer plus än minus. Men nu räcker det.

Nu på slutet har jag börjat känna att jag vill ta och tänka bild på ett lite lugnare sätt. Skjuta lite mer film, utan att oroa mig över att ta slut på rullarna innan jag hinner glömma när jag tagit bilderna, hinna förstora mer Rolleiflex-bilder i mörkrummet utan att behöva känna mig stressad för att hinna. Experimentera mer. Kanske använda lådkameran också.

För mina närstående måste jag dock poängtera att ni nog inte slipper undan nu heller. När man väl har vanan inne med kameran i väskan är det svårt att sluta… 🙂

a chimpanzee can do a great picture, but they only do one. I’ve got the edge, I can do two.

David Bailey

Som en liten fortsättning på förra inlägget om bildstölder.