Kvarterselefant

Untitled

Det är skönt när saker klickar till, som i bilden ovan. Ville bara göra en snabbkopia, så jag tog mitt matta kontaktkartepapper (aka fulpapper) och projicerade upp bilden i lämplig storlek, gjorde några teststrippar på elefanterna.

Såhär såg det ut på sansad kontrast:

Scan-141005-0002

Teckning i hela registret, från himmel med moln till skuggorna. Men ingen kontrast i mellanregistret, inget att fästa ögat på, inget umpf!

Tidigare i mitt mörkrumsliv hade jag bara höjt kontrasten till max och hoppats på det bästa. Nu har jag dock lärt mig mycket, så jag höjde kontrasten till det högsta praktiska för detta papper (hårdhet 4) och efterbelyste mig till nirvana. 🙂

Teststrippen fortfarande på elefanterna, då jag hellre efterbelyser (stora) delar av en bild än att försöka pjatta en liten del. För att få till himlen skar jag ut en mask, för att få till förgrunden använde jag två omgångar med svepande efterbelysning, en från kanten upp till elefanternas fötter och ner igen, den andra upp och ner längs basen av bilden. För att få till lite extra svärta doppade jag kopian i ett selenbad (1+9, typ 3 minuter).

När jag reproducerade samma bild på mitt finpapper (Adox MCC, glansigt) upptäckte jag att jag inte kunde få till samma högdagerseparation längre och fick ta till en pre-flash för att komma ungefär dit jag ville. Hm, jag som trodde mitt Adox var det bästa i alla kategorier? Hmpf.

Det här fulpappret är inte så pjåkigt, ändå!

Mörkrumsrapport del 1

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.

Sepia, del två

DSC_9433

Ovan är en bild jag ställde mig och kopierade i torsdags, på ett för mig obekant men intressant papper. Lådan var märkt ‘ORWO FOTOPAPPER’ men inget mer, och i lådan ligger två påsar papper, så det är oklart vad jag labbat med, och tyvärr verkar pappret slöjat. Jag har försökt skanna kopiorna sanningsenligt men det var inte så lätt som jag trodde.

Jag kopierade, efterbelyste och framkallade bilden som vanligt, men blev lite ivrig så jag testade att tona pappret redan samma kväll, utan att låta kopiorna torka (gissade på dry down-effekten). Jag märkte att det var svårt att hitta en lämplig exponering för snön men tänkte att jag kunde överexponera den lite och ta hand om tonen när jag blekte kopian senare…men tji fick jag! Jag upptäckte nämligen att blekningen gick på skuggorna istället för högdagrarna, och att det en bit in i blekningen såg ut som att jag utsatt pappret för solarisering. Detta upptäckte jag lyckligtvis när jag tonade en arbetskopia…

Nedan är en skannad version av en av bilderna jag skapade i torsdags. Denna kopia är tonad i sepia (kort blekning) och där efter tonad i selenium. Tittar man noga kan man se att kopian är slöjad.

Scan-130728-0001

Nedan är en referenskopia av samma bild, fast enbart tonad i selenium. Selenium går mest på skuggorna i bilden och kan därför användas för att göra en split toning (först en sepiatoning av högdagrarna, sedan seleniumtoning för skuggorna) tillsammans med sepia. En del papper ska reagera mer på seleniumtonaren men jag har än så länge inte märkt av någon särskild skillnad när jag testat.

Scan-130728-0002

Sepia

sepia

Att påstå att mörkrummet är passé eller utdöende är nog att ta i lite. Idag kan jag lätt (och billigt) få tag på fantastiska papper, bra filmer, samma framkallare som alltid. Visst, en hel del material har försvunnit från marknaden men en hel del nytt har lanserats. Några märken har återuppväckts från de döda.

Men det mest fantastiska med att ha upptäckt mörkrummet i modern tid är den enorma kunskapsbas som finns att ösa ur. Det tar mig ett par minuter att läsa mig in på nya tekniker och grepp, saker som annars krävt betydligt mer efterforskningar och experimenterande att lära mig. Att få för sig att börja labba med sepiatonare eller lith-framkallning är inte längre en lång och krånglig väg att gå – bara att läsa på om andras erfarenheter och om de vanligaste fallgroparna, fixa materialet och sen börja experimentera. Veta att en extra efterbelysning med #00-filtret gör susen, försöka förutse hur en split toning med selenium kommer te sig beroende på blekningspunkten…

Ovan är en bild från i höstas, som jag kopierade någon gång i våras. Adox MCP 310 heter pappret, och den högra har blivit behandlad i sepia- och seleniumtonare. Det var helt sjukt spännande att för första gången bleka bort en bild och framkalla tillbaka den i sepiatonare, och det var nästan samma kick jag tonade en kopia i selenium och såg hur skuggorna började förtätas utan att förlora teckning.