Periodare

Jag är inne i en liten mörkrumsperiod igen. Jag är ledig, jag har köpt min första egna förstorare, jag har bilder att kopiera och tid att göra det. Jag har haft några dagar där jag lagt fyra-fem timmar på en enskild bild innan jag nöjt mig. Noga göra teststrippar, bedömma kontrast, göra testkopior, jobba på efterbelysningsscheman, skära ut masker, börja om från början igen. Cykla hem i den tysta natten, snabbt, snabbt. Repetera nästa dag.

Den bästa stunden är nog när man kopierar på plastpapper i väntan på slutsköljen för papperskopiorna. När man flyttat sista papperskopian från HCA-badet till slutsköljen har man drygt en halvtimme att slå ihjäl. Städa tar bara några minuter, och det är synd att inte använda den sista kapaciteten i den uppblandade kemin. Här börjar den hetsiga processen.

Jag väljer ut ett negativ jag inte jobbat med tidigare, väljer en storlek på måfå (jag har lådvis med plastpapper att ta slut på) och ställer fokus. Jag gissar en exponeringstid, gör grova teststrippar och inspekterar. Jag gissar en lämplig exponering utifrån teststripparna och improviserar ett efterbelysningsschema efter känsla. Kontrasten baseras även den på känsla. Snabbt, snabbt ska det gå!

Det är inte alltid det blir bra, även om det nog är bättre än hur mina bra bilder blev tidigt i mörkrumsnörderiet. Jag får en chans att jobba med negativ jag annars inte prioriterat högt nog. Jag övar ögonmåttet. Jag får avsluta varje kväll med en lätt manisk övning i vad jag älskar.

Kvarterselefant

Untitled

Det är skönt när saker klickar till, som i bilden ovan. Ville bara göra en snabbkopia, så jag tog mitt matta kontaktkartepapper (aka fulpapper) och projicerade upp bilden i lämplig storlek, gjorde några teststrippar på elefanterna.

Såhär såg det ut på sansad kontrast:

Scan-141005-0002

Teckning i hela registret, från himmel med moln till skuggorna. Men ingen kontrast i mellanregistret, inget att fästa ögat på, inget umpf!

Tidigare i mitt mörkrumsliv hade jag bara höjt kontrasten till max och hoppats på det bästa. Nu har jag dock lärt mig mycket, så jag höjde kontrasten till det högsta praktiska för detta papper (hårdhet 4) och efterbelyste mig till nirvana. 🙂

Teststrippen fortfarande på elefanterna, då jag hellre efterbelyser (stora) delar av en bild än att försöka pjatta en liten del. För att få till himlen skar jag ut en mask, för att få till förgrunden använde jag två omgångar med svepande efterbelysning, en från kanten upp till elefanternas fötter och ner igen, den andra upp och ner längs basen av bilden. För att få till lite extra svärta doppade jag kopian i ett selenbad (1+9, typ 3 minuter).

När jag reproducerade samma bild på mitt finpapper (Adox MCC, glansigt) upptäckte jag att jag inte kunde få till samma högdagerseparation längre och fick ta till en pre-flash för att komma ungefär dit jag ville. Hm, jag som trodde mitt Adox var det bästa i alla kategorier? Hmpf.

Det här fulpappret är inte så pjåkigt, ändå!

Diskrullen

5 st TriX, 10 st RPX400, 3 st RPX100, 5 st HP5+, 2 st APX100, 1 st av T-MAX100, Delta400 & Fomapan 200.

Tidigare tyckte jag det var kul att framkalla film – lära sig mer om framkallare, anpassa kontrasten för att passa varje rulle, testa nya filmsorter…numera är att framkalla lite som att diska. Det är inte det bästa jag vet, men är nödvändigt och kan nästan vara lite meditativt ibland.

Men, när man samlat på sig 28 rullar svartvitt i olika format att framkalla…nä. Nu tycker jag faktiskt jag har rätt att klaga lite. Trots att det är självförvållat.

Gradskillnad

Idag har jag avklarat årets första mörkrumsbesök. Det känns som en bra början på året, och även om inga nyårslöften ska sväras och sedan glömmas bort så säger vi inget mer än att jag borde göra detta lite oftare.

Under besöket arbetade jag på min ansträngda relation till Slavich Unibrom-pappret. Hittills har jag bara försökt lith-kopiera på pappret, utan framgång. Idag ville jag lämna mörkrummet med en positiv känsla för elän…pappret, så jag använde förutsägbar pappersframkallare (Kodak Dektol).

Unibrom är ett traditionellt graderat fiberbaserat papper. Mitt har hårdhetsgrad 3, vilket är en ‘normal’ hårdhet för ‘normala’ negativ. Bildtonen är neutral till kall.

Graderat papper är en uppfriskande upplevelse, framförallt när man som jag normalt arbetar med papper där man kan justera kontrasten efter tycke och smak (variabelkontrastpapper). Om papprets gråskala inte räcker till för bilden så får man försiktigt bränna/skugga bilden tills det fungerar. Eller byta till ett annat papper med en annan hårdhetsgrad.

Att inte kunna arbeta med sina normala verktyg tvingar en som bekant att se lite annorlunda på vad man gör. Redan vid urvalet av negativ måste man ta hänsyn till vilket papper man ska använda, så att slutresultatet får precis rätt kontrast. Renläriga användare av Ansel Adams zonsystem tar hänsyn till detta redan när de kalibrerar sin film. Arbetar man med fiberbaserat papper tar det dessutom mer tid i allmänhet.

Nu är jag ingen renlärig zonsystemare, men ikväll har jag glatt mig över min förmåga att framställa goda negativ. Jag träffar inte alltid rätt, men ofta nog. Då kan man framställa kopior som nästan kopierar sig själva, även på papper man har en ansträngd relation till. Typ Slavich Unibrom.

Mörkrumsrapport del 1

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.

Irritationen

29 oktober 2013-DSC_1225

Irritationen när man:

  1. Letat igenom negativsamlingen efter en särskild bild
  2. Valt ut ett perfekt fiberpapper för bilden, sista arken, mätt upp avmaskningsramen noga
  3. Gjort testkopior, torkat testkopior med hårtork för att slippa dry-down-effekten, bedömt exponering, skuggning och efterbelysningstider för bilden
  4. Framkallat i 2 minuter, stoppat, fixat kopian i dubbla fixerbad, låtit ligga i arkivsköljen 1 timme, låtit torka
  5. Tagit fram olika varianter med olika tonare, valt ut den slutgiltiga kopian, och sköljt kopian i arkivsköljen ytterligare en timma
  6. Pressat kopian under tunga böcker i en veckas tid
  7. Plockat fram den där gamla ramen som väntat på en bild i flera år, och gjort rent den enligt konstens alla regler
  8. Förbereder dig på att montera bilden i passpartou…och upptäcker att du mätt allt fel från början! Det saknas en halv centimeter i höjd för bilden! (dessutom har du inte lärt dig hur passpartou stavas, utan måste slå upp det även denna gång)

Jag borde verkligen lära mig det här. Det är inte  svårt. Och tålamodet har jag uppenbarligen…

Bilden då? Tagen när jag bodde på Götgatan med Sally, med grovkornig film och pappas gamla Nikon F-801. Den kommer nog få ett försök till i mörkrummet.

127

Mörkrum

image

Nu i år har det blivit många besök i mörkrummet. Riktigt många. Det har överhuvudtaget varit ett väldigt analogt år, mycket plåtat och mycket ny kunskap inhämtad. Det känns bra.

Men, bakslagen kommer givetvis. Negativ som får konstiga torkfläckar som inte går att tvätta bort, krånglande förstorare, kopior man aldrig får till. Bilden ovan är en av dessa omöjliga kopior.

Bilden är tagen i Antibes i Frankrike, tidigare i somras. Rullen har åkt genom röntgen två gånger, vilket verkar ha slöjat den en del. Då det var ordentlig kontrast när bilden togs minusframkallade jag rullen, och så använde jag ett polfilter när jag fotograferade för att mörka ner himlen lite.

Problemet är att kontrasten är alldeles för låg. Det var svårt att få till bilden i photoshop, och helt omöjligt i mörkrummet. Jag vet inte om jag missbedömde ljuskontrasten på plats, om röntgen är problemet eller om min framkallare var onödigt kompenserande. (agfa r09, 1:50)

I mörkrummet har jag testat de flesta av mina tillgängliga tricks. Lith-framkallning brukar ge ordentlig kontrast, men skillnaden i värden mellan ljust och mörkt var för låg. Selentona kopiorna hårt (för att mörka ner) hjälpte inte. Överexponera och använda sepiatonare för att ljusa upp högdagrarna hjälpte inte. Kombinera båda dessa tonare gick nätt och jämt. Selentona negativet (motsvarar en plusframkallning) och försöka igen gjorde ingen större skillnad. Dubbeltona kopior av det selentonade negativet gav något som började närma sig acceptabelt.

Här någonstans började jag fundera på andra tekniker att köra. Typ pull-processa kopian. Framkalla i outspädd Dektol. Skapa ett internegativ, antingen i mörkrummet eller digitalt. Började räkna på tidsåtgång. Tänkte efter. Kom på att jag hellre lade tiden på att kopiera andra bilder istället. Lade ner projektet för denna gång.

Men. En vacker dag, när jag är ytterligare lite bättre på att kopiera…

Sepia

sepia

Att påstå att mörkrummet är passé eller utdöende är nog att ta i lite. Idag kan jag lätt (och billigt) få tag på fantastiska papper, bra filmer, samma framkallare som alltid. Visst, en hel del material har försvunnit från marknaden men en hel del nytt har lanserats. Några märken har återuppväckts från de döda.

Men det mest fantastiska med att ha upptäckt mörkrummet i modern tid är den enorma kunskapsbas som finns att ösa ur. Det tar mig ett par minuter att läsa mig in på nya tekniker och grepp, saker som annars krävt betydligt mer efterforskningar och experimenterande att lära mig. Att få för sig att börja labba med sepiatonare eller lith-framkallning är inte längre en lång och krånglig väg att gå – bara att läsa på om andras erfarenheter och om de vanligaste fallgroparna, fixa materialet och sen börja experimentera. Veta att en extra efterbelysning med #00-filtret gör susen, försöka förutse hur en split toning med selenium kommer te sig beroende på blekningspunkten…

Ovan är en bild från i höstas, som jag kopierade någon gång i våras. Adox MCP 310 heter pappret, och den högra har blivit behandlad i sepia- och seleniumtonare. Det var helt sjukt spännande att för första gången bleka bort en bild och framkalla tillbaka den i sepiatonare, och det var nästan samma kick jag tonade en kopia i selenium och såg hur skuggorna började förtätas utan att förlora teckning.

att ligga i lä

Ancient Oaks III

De tre sista böckerna jag har läst har uteslutande handlat om analogt fotografi. Jag håller på med ytterligare en bok i ämnet. Jag tycker mig börja få en ganska så bra koll på vad jag håller på med, trots att jag inte lagt 15 år på att lära mig tekniken. Men tekniken som använts för att framställa bilden ovan har jag inte ens hört talas om förut. Ibland är det ganska skönt att ligga i lä, trots allt, för det leverar då och då ganska häftiga överraskningar.

dagens ungdom

Jag kanske inte är världens mest respektfulla människa, och jag har egentligen inte någon särskilt stor erfarenhet av mörkrummet. Men den här mannens teknik…pptf! Använda sig av icke-geometriska tidsskalor, sicket sätt! Och allt spilljus på sidan om hans filter…orutin!

Efter att ha läst 3 böcker om att göra kopior vet jag givetvis allt värt att veta. Nu återstår bara att liksom…komma igång med alla tekniker. Vilken kväll som helst.

ps. jag älskar att han byter till en svart skjorta när han gör sin museumvideo.