Klonstämpeln

Nedan är ett citat av Martin Widlund, om hans stämningsfulla urbex-bilder i ett litet repotage Kamera&Bild:

– I redigeringen försöker jag få en realistisk look på bilden, därför använder jag mig aldrig av överdriven hdr. Och jag manipulerar aldrig bilden på så sätt att jag klistrar in saker som inte finns. 90 procent av bilderna är så som jag hittade miljöerna, men ibland har det hänt att jag tagit fram saker ur en skrubb om allt har varit undanplockat. Och det kan hända att jag i bildbearbetningen tar bort en nödutgångsskylt.

Alltså, denna inställning. Detta stigma mot bildbehandling, och missförståndet kring fotografins väsen. Det är som om klonstämpeln i sig vore en dödssynd, samtidigt som det är okej att doppa fingrarna i resten av syltburken.

Det här är lite vad jag hör när folk uttrycker snarlika saker:

Photoshop, usch nej! Jag photoshoppar aldrig in något i bild, men jag tycker det är okej att fysiskt manipulera min omgivning genom att lägga till eller ta bort objekt, jag väljer perspektiv och bildvinkel för att framhäva vad jag vill och jag beskär bort det som inte passar. Jag kan vända tonskalan upp och ner, skapa tekniskt omöjliga bilder och mörka ner bilden helt fritt. Jag får förändra bilden nästan hur mycket jag vill, så länge jag inte använder klonstämpeln.

Det har diskuterats förut (till döds), och det kommer nog aldrig diskuteras klart. Men ibland önskar jag att folk bara kunde släppa att fotografi är befriat från subjektivitet – för det är det inte. Kameran är lika subjektiv som pennan, penseln eller mejseln, och bör behandlas precis så.