Storleksproblematik

Som supernörd tycker jag att det är mer okej än annars att grubbla över till synes triviala problem. Mitt nuvarande är nästan lite skrattretande – pappersstorlekar. Och pappersbaser.

Lite bakgrund är på sin plats. Jag har börjat fundera på arkivbeständighet och tycker det verkar trevligt, samt att jag skulle tycka det var kul att ge bort lite kopior då och då. Så här långt är alla med.

Arkivbeständighet är intimt förknippat med så kallat fiberbaserat papper (papper-papper som en del kallar det), och ställs i kontrast med plastpapper. Plastpapper är relativt nytt och anpassat för att snabbt kunna framkallas, torkas och användas, medan papper-papper är dess motsats. I och med att den senare varianten varit med lika länge som fotografiet självt vet man att det kan hålla riktigt länge, men med plastpapper är man inte lika säker. Jag kopierar nästan uteslutande på plastpapper av praktiska skäl – tidsåtgången skiljer sig markant.

Men, pragmatisk som jag är så tänker jag fortsätta kopiera mest på plastpapper men även ha ett lager papper-papper för bilder jag gillar och som jag vill kunna ha kvar länge. Men i vilken storlek?!

Jag skulle kunna fortsätta kopiera rätt stort som nu, mest i 24×30 och 30x40cm. Men här kommer problemen – för redan här är bilderna nästan lite för stora för att kunna ges bort till någon inte lika intresserad av bild som mig – det är lite oartigt att anta att alla vill ha en ram på 40x50cm med en bild av dem själva i vardagsrummet bara för att jag gjort den. Då känns en mindre storlek mer okej, typ 18×24 (de mindre storlekarnas elefant) eller kanske 13×18. Men är det inte lite väl litet nu?

Dessutom vill jag egentligen ha ett miniformat för att snabbt kunna en kopia, hänga upp hemma och efter några veckor avgöra vilken bild som är bra nog att göra något av. Och plastpapper i storlek 20x25cm för att göra kontaktkartor på. Och i vilken storlek ska jag ha i mitt papper-papper i? Och vilket märke? Varm- eller kalltonspapper?

Jag är uppenbarligen duktig på att skapa problem för mig själv (i den här hobbyn). Jag tycker det är lite av charmen.

Gamla bilder, nya kameror

Untitled
Typisk hopplös CCD-bild.

Efter varje kamerabyte jag har gjort hittills har jag alltid förvånats över hur bra den nya kameran har varit rent tekniskt. Jag har förvisso gjort ett par ordentliga hopp – från CCD-sensor till CMOS-sensor, från APS-C till småbild, från analog småbild till analogt mellanformat…men för varje byte har jag bitvis nästan bara tänkt på hur mycket bättre ISO, hur mycket bättre dynamisk räckvidd, vilka fina negativ man kan skapa med den…

Jag stannar gärna i detta tekniska, och tar bilder jag själv känner blir rätt intetsägande. När jag väl tröttnat är det som att jag först då kan börja ta bilder igen. Eller inte alls – ibland känns det inte som att jag tog en enda bra bild med min förra kamera. Som att jag med den var tvingad till att ta tekniskt bra men allmänt tråkiga bilder. Trots att den var riktigt bra i dåligt ljus var den inte bra nog, trots bra funktioner i allmänhet var det ändå något som fattades…ja. Ni förstår.

Nu när jag i år inte publicerat lika mycket bilder som jag tidigare gjort har jag tittat en hel del på mina gamla bilder. Det är inte alls svårt att hitta bra bilder tagna med någon av mina tidigare kameror, inte ens min förra. Visst, en hel del oinspirerat hittar jag givetvis, men det ingår liksom i det här. Det tycks som att så länge jag har en kamera med ett normalobjektiv så går det bra, trots vissa svackor. Det känns mycket bra.

Det tekniska då? Jag har ansträngt mig att släppa det med min nuvarande kamera. Dels för att den är fantastisk, men även för att jag noterat att det inte spelar någon roll. Även om jag förstorar upp mina beskurna, lågupplösta och brusiga bilder till 30×40 blir det mer än tillräckligt bra. Jag har även noterat min nya vana av att lägga på brus på mina digitala bildfiler, för att det ibland bara känns rätt.

Mörkrumsrapport del 1

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.

Höstmörker

07-augusti-2012-_DSC1799.jpg

Det är så sjukt lätt att sjunka ner i höstmörkret och känna sig orkeslös. Jag försöker hålla mig upptagen med roliga saker, men dagar när man somnar halv två…ja. Då är det inte mycket att göra. Bättre att då  drömma sig bort med hjälp av bilder.

Igen igen igen

02-november-2013-DSC_1262.jpg

Här om natten var det rejäl dimma och jag kände mig nästan tvingad att ge mig ut och plåta. Trots att jag vet att det sällan blir särskilt bra – jag glömmer bort att det gärna är kallt, att jag sällan orkar stå och vänta på en bra plats tills det där lilla extra kliver in i bilden, och att bilderna lätt ser likadana ut varje gång. De enda bra bilder jag tagit i dimma har givetvis inte handlat om dimma, jag glömmer också gärna bort att miljöbilder bara borde vara en fond och inte huvudmotivet…