Sepia

sepia

Att påstå att mörkrummet är passé eller utdöende är nog att ta i lite. Idag kan jag lätt (och billigt) få tag på fantastiska papper, bra filmer, samma framkallare som alltid. Visst, en hel del material har försvunnit från marknaden men en hel del nytt har lanserats. Några märken har återuppväckts från de döda.

Men det mest fantastiska med att ha upptäckt mörkrummet i modern tid är den enorma kunskapsbas som finns att ösa ur. Det tar mig ett par minuter att läsa mig in på nya tekniker och grepp, saker som annars krävt betydligt mer efterforskningar och experimenterande att lära mig. Att få för sig att börja labba med sepiatonare eller lith-framkallning är inte längre en lång och krånglig väg att gå – bara att läsa på om andras erfarenheter och om de vanligaste fallgroparna, fixa materialet och sen börja experimentera. Veta att en extra efterbelysning med #00-filtret gör susen, försöka förutse hur en split toning med selenium kommer te sig beroende på blekningspunkten…

Ovan är en bild från i höstas, som jag kopierade någon gång i våras. Adox MCP 310 heter pappret, och den högra har blivit behandlad i sepia- och seleniumtonare. Det var helt sjukt spännande att för första gången bleka bort en bild och framkalla tillbaka den i sepiatonare, och det var nästan samma kick jag tonade en kopia i selenium och såg hur skuggorna började förtätas utan att förlora teckning.

Annonser