Rasta masken

29 juli 2013-DSC_9567

Jag har lidit av rastlöshetsmask nästan hela våren och sommaren. Den bara skriker, skriker och framkallar svåra behov av att göra något, skapa något, nästan vad som helst. Såhär matade jag masken ikväll, liksom många andra kvällar.

Annonser

Man on Earth

Helt sjukt snyggt genomfört. Jag störtgillar hans arbete med svärtan. Jag är som sagt lite fascinerad av svärta i allmänhet, även om jag har lite svårt att omsätta det i praktiken i mina egna bilder. Kanske får bli nästa utmaning, efter att fixa ett bordsstativ och plåta mer ute på krogen med Rolleiflexen. Eller båda på samma gång?

Sepia, del två

DSC_9433

Ovan är en bild jag ställde mig och kopierade i torsdags, på ett för mig obekant men intressant papper. Lådan var märkt ‘ORWO FOTOPAPPER’ men inget mer, och i lådan ligger två påsar papper, så det är oklart vad jag labbat med, och tyvärr verkar pappret slöjat. Jag har försökt skanna kopiorna sanningsenligt men det var inte så lätt som jag trodde.

Jag kopierade, efterbelyste och framkallade bilden som vanligt, men blev lite ivrig så jag testade att tona pappret redan samma kväll, utan att låta kopiorna torka (gissade på dry down-effekten). Jag märkte att det var svårt att hitta en lämplig exponering för snön men tänkte att jag kunde överexponera den lite och ta hand om tonen när jag blekte kopian senare…men tji fick jag! Jag upptäckte nämligen att blekningen gick på skuggorna istället för högdagrarna, och att det en bit in i blekningen såg ut som att jag utsatt pappret för solarisering. Detta upptäckte jag lyckligtvis när jag tonade en arbetskopia…

Nedan är en skannad version av en av bilderna jag skapade i torsdags. Denna kopia är tonad i sepia (kort blekning) och där efter tonad i selenium. Tittar man noga kan man se att kopian är slöjad.

Scan-130728-0001

Nedan är en referenskopia av samma bild, fast enbart tonad i selenium. Selenium går mest på skuggorna i bilden och kan därför användas för att göra en split toning (först en sepiatoning av högdagrarna, sedan seleniumtoning för skuggorna) tillsammans med sepia. En del papper ska reagera mer på seleniumtonaren men jag har än så länge inte märkt av någon särskild skillnad när jag testat.

Scan-130728-0002

Sepia

sepia

Att påstå att mörkrummet är passé eller utdöende är nog att ta i lite. Idag kan jag lätt (och billigt) få tag på fantastiska papper, bra filmer, samma framkallare som alltid. Visst, en hel del material har försvunnit från marknaden men en hel del nytt har lanserats. Några märken har återuppväckts från de döda.

Men det mest fantastiska med att ha upptäckt mörkrummet i modern tid är den enorma kunskapsbas som finns att ösa ur. Det tar mig ett par minuter att läsa mig in på nya tekniker och grepp, saker som annars krävt betydligt mer efterforskningar och experimenterande att lära mig. Att få för sig att börja labba med sepiatonare eller lith-framkallning är inte längre en lång och krånglig väg att gå – bara att läsa på om andras erfarenheter och om de vanligaste fallgroparna, fixa materialet och sen börja experimentera. Veta att en extra efterbelysning med #00-filtret gör susen, försöka förutse hur en split toning med selenium kommer te sig beroende på blekningspunkten…

Ovan är en bild från i höstas, som jag kopierade någon gång i våras. Adox MCP 310 heter pappret, och den högra har blivit behandlad i sepia- och seleniumtonare. Det var helt sjukt spännande att för första gången bleka bort en bild och framkalla tillbaka den i sepiatonare, och det var nästan samma kick jag tonade en kopia i selenium och såg hur skuggorna började förtätas utan att förlora teckning.

Allt är gjort, gjort, gjort

Idag, då jag gick lite på Sörmlandsleden, såg ljustunneln över bron, skogen, så dök Smiths bild upp. A walk in Paradise Garden.

Så kan det också vara, om man nu tror att man är först på något. Allt är gjort, det handlar bara om att ge det en ny form i en ny tid.

Under en period tyckte jag att det nästan var meningslöst att plåta, tänka eller ens försöka skriva – för allt var ju redan gjort! Det hade varit bättre att leva tidigare under historien, då man fortfarande hade kunnat göra något nytt, bandbrytande och fantastiskt.

Idag tror jag att jag vet lite bättre. Ingenting är nytt, utan allt är gammalt men stöpt i en ny form, om och om igen. Jag vill gärna tro att denna längtan efter att vara unik är en sidoeffekt av den tid vi lever i, men jag är inte alls säker längre. Jag tror den är lika evig som allt annat.

Jag finner en trygghet i att tro detta.

(citat från I gryningen får dårarna ro, av Micke Berg)

Fuji x100

Ego

Jag och Andreas har bytlånat kamera med varandra – jag har lånat hans X100, och han har lånat min digitala småbildskamera med en normal. Jag plåtar mest analogt just nu (vilket nog även märks på mina digitala bilder) så jag tänkte det skulle vara lite kul att testa en helt annan kamera än vanligt.

Jag är inte helt okluven inför kameran. Den är knasigt liten, har rätt kontroller, den väger nästan ingenting och om det inte är tyst i rummet hör jag knappt slutaren när den avfyras. Man får lätt känslan att folk inte lägger märke till kameran lika mycket som min normala kamera. Det känns som en perfekt kamera för att gå omkring och knäppa kort på folk med.

18 juli 2013-DSCF1754

Samtidigt – sökaren. Vi kommer inte överens riktigt. Batteritiden är lite småkass (lyckligtvis fick jag låna fyra batterier). Den är bitvis ganska seg, och jag har svårt att veta vad som är i fokus, och vad som kommer komma med i bild.

Jag hade hoppats att få låna den här kameran skulle ta mig någonstans i tankarna om huruvida jag vill ha en digital kompaktkamera som komplement till min stora kamera. En kamera för de dagar där jag inte vill släpa den stora kameran, dagar där jag vill kunna ha kameran i en större jackficka…de dagarna. Men just nu känner jag mig bara mer kluven än vanligt.

21 juli 2013-DSCF1968

The Magic Bar

Foto: Kenneth Gustavsson

Jag har börjat samla på mig lite fotoböcker nu. En del är fantastiska (From Back Home, True Norweigan Black Metal…) och en del är jag inte riktigt lika imponerad av. Några har jag köpt utan att veta särskilt mycket innan.

The Magic Bar är en sådan. När Kenneth Gustavssons retrospektiva utställning hängde på Fotografiska var jag uppslukad av Christer Strömholms enorma dito, och när jag väl var klar där kände jag att jag fått nog av mörker och tog mig en macka i cafeterian istället.

Efter att ha råkat spontanköpa boken som utkom i samband med denna utställning ångrar jag detta beslut. Kenneths bilder är nämligen fantastiska. Bilderna är mörka i dubbel bemärkelse, och även om jag inte förstår riktigt alla hans bilder faller jag pladask för hans bildspråk och blick. Det är många mystiska bilder, många bilder om ensamhet och mycket om en mörk vardag. Jag tänkte inte vara någon hobbypsykolog och analysera hans bilder ur det perspektivet, jag tänkte nog bara njuta av dem istället.

Foto: Kenneth Gustavsson

Eller varför bara stanna vid att njuta av dem? Nu är jag sjukt nyfiken på hur han lyckas med sina mörka bilder…

SE BILDEN: Inte mycket är nytt under solen – Fotosidan

[…] För då framstår det tydligt hur människan i tusentals år har grubblat kring livets stora frågor och att många ”moderna” frågeställningar egentligen är nästintill eviga.

Vad har nu detta med foto att göra, kanske någon läsare undrar. Allt, skulle jag vilja hävda. För det går inte att separera livet från fotograferandet. Man lever inte för att fotografera, man fotograferar för att man lever.

Jag följer Joakim K E Johansson sedan något år, och tycker han både skriver, tänker och plåtar bra. Nu på senare tid har det varit lite extra bra.

(via SE BILDEN: Inte mycket är nytt under solen – Fotosidan)

This Gigantic Tintype Camera Shoots the Analog Equivalent of Gigapixel Photos

Finally, the resolution: Tested states that a 35mm film frame contains roughly the same amount of data as a 20-megapixel digital photo. Similarly, a 4×5-inch frame has the equivalent of 200MP of information. Shindler’s tintypes contain roughly 10 times the area of 4×5-inch shots, so they likely contain the same amount of detail as digital gigapixel photos.

Det är fascinerande med storformat i allmänhet, och våtplåtsfotografi i synnerhet. Ovan är bara knasigt! (via This Gigantic Tintype Camera Shoots the Analog Equivalent of Gigapixel Photos)

PS. Man kan ju alltid diskutera hur spännande det är med den one trick pony som porträtt på våtplåt lätt verkar bli.

delta

Untitled

Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. Tänkte inte bli så djuplodande heller, annat än att åter nämna hur bitvis kul det är att plåta analogt och bara få hålla på. Jag vet att man kan hålla på med sina bilder på precis samma sätt med en digitalkamera, men det är liksom inte samma känsla alla gånger. Känslan av att hålla i en kopia man är nöjd med, där man har styrt hela processen från exponering, framkallning, kopiering…ja, det är en skön känsla.

Samtidigt ingår även risken för att misslyckas hela tiden. Att man inte kan dubbelkolla att man tänkte rätt, eller att man inte vet hur något blev för ens det redan är gjort och inte går att ångra. Trots att jag har läst en hel del om mörkrumsteknik så missar jag fortfarande saker. Jag tror att jag gillar att plåta analogt är just bristen på total kontroll, att jag inte kan ta om allt hela tiden. Det är lite som livet i allmänhet.

PS. Ilford Delta 400 framkallad i Rodinal är ingen höjdare. Man ska vara försiktig att köpa hemmaspolad film av andra, jag trodde jag köpt Ilford HP5+ men tji fick jag!