om att ta slut men ändå inte

Här om dagen övervägde jag seriöst att gå hemifrån utan kamera. Det kanske inte låter särskilt drastiskt (snarare ganska sunt), men för någon som de sista 19 månaderna alltid haft kameran i väskan och tagit minst en bild om dagen var det något ganska så stort.

Att föra någon slags dagbok med kameran har varit fantastiskt kul, det har lärt mig så mycket och gett mig en betydligt bättre vana än tidigare – samtidigt som det bitvis har tagit hemskt mycket tid och ork. Totalt har det varit betydligt mer plus än minus. Men nu räcker det.

Nu på slutet har jag börjat känna att jag vill ta och tänka bild på ett lite lugnare sätt. Skjuta lite mer film, utan att oroa mig över att ta slut på rullarna innan jag hinner glömma när jag tagit bilderna, hinna förstora mer Rolleiflex-bilder i mörkrummet utan att behöva känna mig stressad för att hinna. Experimentera mer. Kanske använda lådkameran också.

För mina närstående måste jag dock poängtera att ni nog inte slipper undan nu heller. När man väl har vanan inne med kameran i väskan är det svårt att sluta… 🙂

Annonser