frankenstein

I söndags provade jag på Mattias DIY-lösning för att skanna negativ med min digitala systemkamera. Det var…spännande. På det där spännande sättet. Jag är bitvis ganska så petig när jag jobbar med mina bilder, och när jag skannar in negativ går det nästan lite till överdrift, det ska vara multple passes, filmens färgbas ska fastställas, negativen ska skannas in linjärt, högupplöst & med stort färgdjup och vändas i Photoshop osv. Jag tror det hänger ihop med oron för att man bara tar samma skitbilder som alltid när man ändå gör sig besväret att fotografera analogt, framkalla själv och hela den baletten. Men bilderna blir nu för tiden bra, åtminstone från skannerperspektivet.

Att använda Mattias DIY-lösning var…uppfriskande. Dels gick det jävligt fort, det blev ändå ganska bra och jag fick äntligen mina mellanformatsnegativ i något digitalt format jag kan hantera. Samtidigt var det väldigt irriterande att inte ha samma kontroll som vanligt, och färgnegativen blev inte riktigt av den kvalitet jag är van vid. Småbildsnegativen blev…leksakskameraaktiga, med bitar av bilden ur fokus, andra väldigt mjuka, och färgerna var…oförutsägbara. Jag tror jag ska göra det här lite oftare, och jag tror jag har idéer om hur jag ska få det att gå ännu snabbare.

Bilden då? En av de första jag digitaliserade med Mattias DIY-lösning, och bilden togs med en Rolleiflex, Fomapan 200 och ett orangefilter på. Mannens dräkt var knallröd.

Annonser

Bort med klonstämpeln?

Sitter och går igenom alla gamla länkar jag märkt som ”läs senare” på pinboard.in, en ganska så smidig bokmärkningstjänst jag använder.

Bland dessa gamla, olästa länkar hittade jag inlägget ”Obehandlat”, författat av en Pierre som jag inte har en aning om vem det är, eller hur jag ens hittade inlägget. Men inlägget fick mig ändå att tänka på diskussionen om vad som är okej att göra med en bild eller inte. Eller, egentligen handlar ju denna diskussion egentligen om exakt vad en bild är.

Är ett fotografi ett sanningsägande medium, och att man därför inte får ändra det? Eller är det som vilket annat medium som helst, som pennan eller penseln, med all subjektivitet som det innebär? Och varför har man i bildjournalistiken inte tagit den riktiga diskussionen om vad som är okej att göra i exempelvis Photoshop? I dagsläget är galet mycket okej, så länge man inte monterar eller klonar något. Men att göra bilder korniga, förstärka budskap genom kraftigt förstärkt kontrast eller beskära om innehållet i en bild, det är okej? Men att klona bort en fot är det inte? I fallet med foten var det ironiskt nog okej att göra allt ovan, bortsett då från kloningen.

Dyra drömmar

De flesta brukar köpa pinhole cameras för att det är lite pilligt och för att man inte riktigt vet vad man ska få ut för bild i slutet. Det blir lite mer spännande än att använda sin vanliga, fantastiskt kompetenta kamera. Typ så.

Eller så köper man en P.90, en kamera som lättast kan beskrivas som The Rolls Royce of Pinhole Cameras. Den är ganska snygg, den är handbyggd och i begränsad upplaga, och uppges kosta drygt 1000 dollar. Men till dess försvar måste jag ändå säga att exempelbilder tagna med kameran ser väldigt drömlika ut.

Göra analogt kaos, del 2

Här är ytterligare ett inlägg till i den redan ganska så tröttsamma diskussionen om digitalt eller analogt är bäst. Detta inlägg är ganska så kort och är centrerat kring folk som tenderar att framkalla sina bilder själv:

Har du verkligen fixerat dina filmer som du ska? Tänk om din fix inte var så bra som du trodde, och gjorde du verkligen ett tillförlitligt clearing test innan du skred till verket?

En film som inte är fixerad tillräckligt är fortfarande aktiv, dvs, ljus kan fortfarande fångas upp av filmen. Även om man förvarar filmen mörkt och svalt kommer filmen fortfarande börja suddas ut med tiden, och det är svårt att se detta med det nakna ögat. Och om 10, 20 eller 100 år kommer dina negativ vara helt svarta och inte innehålla någon bild längre.

Hoppsan sa.

ken, ken, ken är min vän

Trots att jag läst (och bitvis skrattat åt) chockerande mycket innehåll på hans hemsida, tittat på hans bilder och pratat strunt om honom har jag faktiskt aldrig sett eller hört mannen i fråga – Ken Rockwell. Jag vet inte om jag känner mig upplyst eller ens att jag hade något behov av videon ovan, men jag är nog lite besviken. Jag hade förväntat mig mer positivt prat om D40 och mer prat om skarpa objektiv (tänk ”this is the sharpest lense ever!”), men man kan uppenbarligen inte få allt. Oh well.

i’m on a boat

Jag har varit sjuk sedan i tisdags nu, i vad jag får anta vara den traditionella post-SOF-förkylningen. Det har varit lite utav en upptäcktsfärd – för jag kan knappt komma ihåg när jag var såhär förkyld (eller ens sjuk…) sist. Det är alltid spännande att återupptäcka för andra helt uppenbara saker. Nåja.

För att senarelägga ett eventuellt tillfrisknande från denna förkylning passade jag och Matilda på att åka finlandsfärja med min släkt nu i helgen. När jag kom tillbaka till hytten efter att nästan ha somnat i baren såg jag denna himmel genom vårt hyttfönster och det var bara att plocka fram kameran. Bam.

sömn

Trots att mitt liv på sistone har handlat om allt annat än sömn, så är det fortfarande lättast att tala om det i termer av just sömn. Om bristen på den, bitvis ganska extrem. Om att ligga i gräset i en vägkorsning i 10 minuter och hänföras av den. Om att pressa sig själv (och andra) hårt för att till slut uppnå den. Om att sova tungt i vetskapen av att man klarat det och gjort bra ifrån sig. Och att slutligen sova i tryggheten av att vara helt klar med något stort.

Det sista är åtminstone vad jag planerar göra nu. God natt.