143

På något plan hade jag nästan givit upp på att förstå det här med att skanna färgnegativ. Jag hade bra film, en bra scanner, vettig programvara till scannern, ett monster till filmkamera, objektiv därtill, (viss) koll på hur man fixar färg i Photoshop…men icke. Det som verkar krävas är ett fulobjektiv till en skräpkamera och gammal Kodak-film köpt hos Claes Ohlsson. Jag får väl fortsätta så.

Gogglewoman [ambrotype]

Jag är ogillar gear faggatory. Trots att jag egentligen tycker om det, innerst inne. Det gör inget för bilden eller för hantverket. Men, trots att jag helst skulle vilja låtsas om ingenting, tror jag det kan göra en hel del för känslan. Den där omätbara, förkastliga känslan. Känslan räddar inga inspirationskriser – mer än bara tillfälligt. På sin höjd.

Bilden ovan är inget särskilt häftigt. Den var antagligen betydligt jobbigare att genomföra än vad som hade krävts och vad bilden ens var värd. Men all kärlek involerat i att lära sig hantverket, fixa fram en kamera större än en TV, ta bilder vars negativ är större än normala kopior och framkalla det själv. För att inte nämna alla upprepade misslyckanden — och allt detta enbart i jakt på tekniken eller ens en känsla? Det är faktiskt häftigt. Eller tjockskalligt.

Jag kan sluta mig till att det var en dålig idé att ens börja tänka i termer av att leka i mellanformat någon gång. Och en ännu sämre idé att börja surfa storformtaspooler på flickr. Godnatt.

Bröllopsfotografen

Jag antar att alla fotografer förr eller senare kommer att ombes fotografera någons bröllop. Det är ofrånkomligt, man har ju en kamera som tar så bra bilder och whatnot. Min debut inom detta område var definitivt inte så illa som jag var rädd för. Tvärtom. Jag hade skitkul. Vi (ja, vi var 3 st) slapp nämligen ta de konventionella bröllopsbilderna då brudparet redan hade gjort dem tidigare under dagen, så vi fick mer eller mindre fria händer. Jag säger inte att jag tog några superbilder, inget extremt originellt eller häftigt. Men jag hade kul, jag fick gå vart jag ville och jag fick ta mina bilder som jag ville.

Nu bävar jag bara inför att nästa person ska fråga – lyckligtvis befinner sig nästan alla jag känner i samma (opassande) skede för bröllop som mig 🙂

PS. Vi tog givetvis baksätesbilden precis som i filmen, även om vår bil inte var lika flådig. DS.

Okej, nu har det gått sådär lång tid igen. Och hipstamatic är fortfarande riktigt kul, även med framkallnings- och förstoringstiden inräknat. Sådetså.