+2 +3

Redan efter första försöket började jag förstå både tjusningen och faran med att hålla på med (pseudo)makro. Det är lite som det här med typografi – det kan bli riktigt, riktigt snyggt om man får allt att stämma, det finns en hel värld av småsaker att pilla med tills man är där…men det är fortfarande i mångt och mycket bara prokrastinering i någon mening. Och samtidigt fantastiskt terapeutiskt. Så enkelt.

Jag tror att jag ska fortsätta leka lite med makro ibland. Kanske köpa några mellanringar eller egna förstoringsglas. Men utöva det i kraftig moderation. Kanske göra ett undantag när de första vårblommorna börjar slå upp…kanske även…kanske… 🙂

Annonser

+10°C

Inte mycket till bild, men jag lämnar den här som ett statement. Och vårjackan är permanent på sedan i lördags, oavsett temperatur.

färg

Att sväva fram och tillbaka mellan gråskalans charm och pastellfärgernas lockelse är spännande. Att gå mellan att försöka göra bilder som står sig utan färgerna och att bara låta färgerna ta över helt. Att sitta i lightroom och att stå i mörkrummet och framkalla film. Att stoppa in minneskort och att scanna negativ. Att sitta i photoshop.

höst

”Changing Of The Seasons” (av Ane Brun) är en fin låt. Så fin att den gör en alldeles öm i kroppen efteråt. Så fin att man nästan varje gång man hör den efter denna vinter behöver påminnas om hur livet var innan snön. Därför behövde jag se denna bild.

tur

okej, en till. lider av någon slags hybris idag.

såhär kan det se ut när man går på en (pre)release-fest av en film, dvs, en filmpremiär. det var hemskt mörkt, så jag improviserade lite med tekniken och tackade gudarna för min andning och mina dagar som bågskytt. när jag framkallade improviserade jag ännu mer och var väldigt optimistisk med temperaturen. och negativen blev fantastiska.

nu ska jag inte prata tråkig teknik på ett tag. ska försöka pyssla med att ta bilder istället.

färg

Denna helg satte jag lite på spel när jag reste till Stockholm och förde min dagbok i färgfilm jag själv tänkte framkalla. Men jag kände mig lite äventyrlig. Jag lever ett dramatiskt liv.

Att framkalla färgfilm är spännande. Dels är alla kemikalier supergiftiga, dels måste allt vara så exakt. Att passa in filmtank laddad med film på 30° C +/- 0.3° C är inget annat än knepigt, och då känns framkallarens temperatur på 30° C +/- 0.5°C som en riktig baggis. Att jämföra med svartvitt där jag brukar framkalla i typ 20°C ska vi inte ens tala om 🙂

För att göra allt lite extra dramatiskt kan jag även tala om hur spännande det är att scanna in och efterbehandla negativ. Men riktigt så kul ska vi nog inte ha idag.