Testrullar och historier

Det är vid den här årstiden man ska vara glad att ens kamera inte är gjord av annat än plast. Srsly. Och om man plåtar med en gammal filmkamera gjord av plåt kan man behöva ägna sig åt den ärofyllda sysslan (förutom att frysa händerna av sig med kameran väl i hand) att försiktigt tina upp sin film innan man framkallar den. I kalsongerna.

Och när man sedan står där och agiterar sin film under 14 minuter känner man det – man är äntligen medlem i den stora gruppen av fotografer som gjort konstiga saker för att inte sumpa sina bilder. ”Äntligen”.

Annonser

5 reaktioner på ”Testrullar och historier

  1. Äntligen 😀 Haha, själv gillar jag att det bara är ett minneskort som ska in i datorn och sen är det klart 😀

    /Anna

    1. Jag tycker man lär sig uppskatta det här med minneskort ju mer analogt man plåtar. Och snart, när jag ska börja framkalla i färg också, kommer jag garanterat börja älska Photoshop ännu mer än jag redan gör.

  2. Jag gillade din fundering kring Segeholmseffekten mycket! Jag svarade på min egen blogg, men är lite stressad just nu. Det vore kul att utveckla tankarna lite mer. Jag har iaf lagt till din blogg i min rss-feed, jag gillar verkligen dina bilder!

  3. Mäh. Först skrev jag kommentar, sen läste jag inlägg. Jag är ju dum. Helt underbart inlägg. Vet inte om det var meningen, men jag fick ännu mer lust att fota analogt igen!

    1. Jag tror att analogt foto blir roligt när man inte längre måste leva med alla dess för- och nackdelar hela tiden, utan att man då och då kan nörda loss utan kontroll, utan att man behöver oroa sig över förlorade bilder och så. Jag funderar på att plåta vissa dagar i min 365:a analogt, men har inte riktigt vågat lita helt och hållet på kemin. Oh well. 🙂

Kommentarer inaktiverade.