Det är vid den här årstiden man ska vara glad att ens kamera inte är gjord av annat än plast. Srsly. Och om man plåtar med en gammal filmkamera gjord av plåt kan man behöva ägna sig åt den ärofyllda sysslan (förutom att frysa händerna av sig med kameran väl i hand) att försiktigt tina upp sin film innan man framkallar den. I kalsongerna.

Och när man sedan står där och agiterar sin film under 14 minuter känner man det – man är äntligen medlem i den stora gruppen av fotografer som gjort konstiga saker för att inte sumpa sina bilder. ”Äntligen”.

En del bilder slutar man aldrig återvända till. Man nöjer sig inte med utsnittet, man nöjer sig inte med vitbalansen, och man nöjer sig inte med skärpan. Även om bilden redan är bra. Bilden kanske bara får ett värde på grund av sitt punctum, och att man aldrig blir nöjd med den orsakas av att man inte lyckas förmedla bildens värde till andra. När man väl misslyckats förmedla vad man vill ännu en gång lägger man besviket ner bilden i ens digital byrålåda och hoppas, hoppas, att nästa gång, då jävlar!

Bilden ovan är en av mina favoritbilder att återvända till på just detta sätt. Jag tänker inte ens försöka räkna ut hur många gånger jag har försökt ge mig på bilden. Eller när jag försöker igen.

Ibland kan man inte bli annat än inspirerad av väl utförd bildbehandling. Jag kommer aldrig att förstå alla dogma-typer som envisas med att vägra efterbehandling. Det är inget nytt inom området, bara mer tillgängligt. Och vem har sagt att fotografi alltid ska vara dokumentärt?

Jag flyttar mitt 365-dagarsprojekt till en ny blogg, då jag känner att den fungerar bättre för formatet. 365-dagarsbloggen hittas här, och kommer att länkas längst nere på denna sida också. Denna blogg tjänar (förhoppningsvis :) ) lite andra syften, och för att inte riskera att inlägg försvinner i lavinen av dagboksbilder så separerar jag helt enkelt bloggarna.

När man har varit utan något så länge glömmer man nästan bort hur det kändes att ha det från början. Man kämpar för att hålla kvar någon liten del av hur det kändes tidigare, men med tiden bleknar till slut minnet, och kvar står man bara med en vag minnesbild av hur det varit.

Men inte nu längre. Nu funkar Photoshop igen. Efter en herrans massa meck och slit fick jag det äntligen att fungera igen. Avslutad är 4,5 månaders exil, och framför mig ser jag en ljus framtid av hemska photoshoppningar. Jag börjar redan idag.

:-D

Efter att ha läst denna kamptext om HDR blev jag åter en gång sugen på att mecka lite HDR. Trots att jag vet att det egentligen är svårt. Trots att jag vet att resultatet sällan blir något att ha till en början.

Även om resultatet ovan knappast är lika hemskt som bilderna i vissa tutorials så är jag inte nöjd med ovan. Men, detta är knappast någon obekant känsla i mina register. Det är snarare bara ytterligare en lek att bekanta sig med och lära sig. Och det här ska bli roligt att lära sig.

Äsch. Efter att ha gjort mitt månadsprojekt (jag tar ut segern i förskott, projektet avslutas inte förrens imorgon) så känner jag att det här med att ta en bild om dagen faktiskt inte är så dumt. Inte ens när det är mörkt nästan hela tiden.

Så jag kör på i ett år till. För att göra projektet hållbart blir det inga särskilt avancerade regler: jag ska ta en bild om dagen, och ladda upp bilden vid tillfälle, men helst så snabbt som möjligt. Dagar jag tar bilder med någon analog kamera får vänta med sin publicering tills jag hunnit framkalla bilderna, så att all energi inte går åt till enbart 365 dagars-projektet, utan även lämnar lite tid för att arbeta med annat.

Det ska bli hemskt kul. Första inlägget hittas i denna kategori om några dagar.


bokeh-licious, originally uploaded by Oscar Carlsson.

Igår fick jag en chans att klämma lite på min mosters D700. Det var hemskt.

Nu vill jag också ha en sån här. Fast jag vet att det ligger åtskilliga år bort rent finansiellt, och att fullformat egentligen inte har så mycket med något alls att göra. Men det var en väldigt trevlig bekantskap. Väldigt trevlig.

Sitter just nu och laddar upp mentalt inför årets stora släktbesök. I år blir vi bara 27 personer, då några har fallit bort för att vila upp sig. Hemskt trevligt, men ganska intensivt.

Min uppladdning har bestått av att följa upp en tanke som slog mig för någon vecka sen – om det här med färg. Jag fick för mig att jag tycker om färg i mina bilder.

Sagt och gjort, så har jag nu gått igenom min flickrström efter bilder där jag har kastat in mycket färg. Det var ganska många bilder av just denna typ.

Klicka på bilden nedan för att starta bildspelet.

Adventures


Strobism, originally uploaded by Oscar Carlsson.

Idag var jag och Kalle ute och lekte i kylan, och i leken medverkade även Kalles gamla blixtar och några radiosändare. Detta är en lek jag tänker leka igen. Det var knepigt, lite fumligt, och var nog mer tur än skicklighet. Men ruggigt roligt, och ruggigt mycket nytt att lära.

Ibland kan man inte beskriva fotografi som annat än fantastiskt. Och det kan jag säga även i total avsaknad av en så saftig budget man ibland vill ha.